När mamma var sjuk, spenderade jag, naturligtvis, väldigt mkt tid på sjukhuset i Gävle. Nu när pappa skulle in och opereras har jag funderat mkt på det här med att åka och hälsa på honom. Som tur är ligger han inte på 11:an där mamma låg först, utan på 12:an. I går bestämde jag mig för att idag ta tjuren vid hornen och åka in dit. När vi (jag och killarna) sitter i bilen, börjar Eric prata om det här jag har oroat mig över. Hur kommer det att kännas nu när vi kommer in på sjukhuset?
Är morfar på samma ställe som mormor dog på, och kommer morfar också att dö nu? Att pappa inte kommer att dö nu har jag tagit för givet, men jag förstår att barnen tänker så. Sjuk som sjuk liksom.. Sen frågar Oscar om vi kanske kan gå och kolla om mormor ligger kvar i sin sjukhussäng.. det kanske inte var så att hon dog ändå.. Om du visste, älskade unge, hur många gånger jag har tänkt samma sak! Det var nästan på vippen att jag styrde stegen mot onkologen istället! Men snabbt tillbaka till verkligheten, och in genom huvudentrèn.. I hissen upp börjar hjärtat slå snabbare och jag hör att jag börjar babbla lite väl mkt.. Som tur var såg inte den här avdelningen riktigt lika ut, så det gick bra. Men förhoppningsvis får pappa komma hem innan helgen, annars får han nöjja sig med telefonkontakt... Fasar för när/om den dagen kommer när jag blir tvungen att hälsa på ngn på onkologen..
Lite stolt över mig själv är jag faktiskt! Alltid skönt när man har tagit mod till sig och gjort ngt som man har gruvat sig för...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar