Mini-semester!

I lördags var det dags för den årliga Ålands-kryssningen! Den här gången blev vi bara fyra stycken, men det visade sig att det var tur det.. Eva ringde mig på fredag kväll, och berättade att det hade uppstått en liten ändring i reseprogrammet. Hon hade missat att boka bussen till och från Stockholm.. Men vi fick ju plats i en bil, så hennes kära make hade lovat att skjutsa oss! Hennes övertalningsmetod tänker jag dock inte berätta om här...

Så istället för att sitta hela em och svettas på en buss, käkade vi lunch och drack lite vin innan vi for iväg för nya äventyr på de sju haven.. typ.

Och kryssningen blev som vanligt skit-rolig!! Mycket tok och massor av skratt! Maten på Cinderalla var otroligt god och servicen var underbar! Hytterna var tvärt emot vad vi hört, jätte fräscha! Vi hade nog lite tur där skulle jag tro, och fick renoverade hytter. Tidigare år har vi åkt med Birka Paradise, som är en jättefin båt, men den här var jättebra den oxå. Kanske lite mer party, vilket passade oss rätt så bra!

Hem kom vi också. Befarade att Peter skulle låsa bildörrarna och åka hem utan oss när vi kom ut från terminalen, men han fann sig i sitt öde. Att vi hade fyra backar öl med oss till honom kanske hjälpte lite.. Sen hann vi faktiskt inte ens ut från Stockholm förrens vi sov som små (vindoftande) änglar.. Vid Valbo slog vi dock upp våra blå igen, och i samma stund var lugnet slut... Nivån på samtalsämnena var vid den tidpunkten rätt låg måste jag nog erkänna!

Tack tjejer för en absolut fullkomlig kryssning!!! Det är så jäkla skönt att lämna vardagen för ett par dagar och bara ha kul!!

Ibland, korta ögonblick i vardagen, kommer det över mig.. att mamma inte lever längre. Det hugger till i magen och värker i bröstet. Det kan vara en låt på radion, en film, eller en doft som påminner om henne.. En sommarkväll eller vinterkväll. Eller en solig varm dag då jag vet att hon hade njutit i fulla drag av värmen.. Eller på hösten när regnet smattrar mot fönstren och vinden viner.. det älskade hon oxå.. Eller när mina barn har sagt eller gjort ngt i mina ögon enastående, och jag tar upp telefonen för att ringa henne och berätta.. eller jag ska baka och behöver hjälp, eller bara vill dricka en kopp kaffe och prata bort en stund. Eller när jag bara vill ha en mamma att gå till.. En mamma som jag aldrig behövde förklara så mkt för, för hon visste ju redan vem jag var, och hur jag var..

I går var det 2,5 år sedan hon lämnade oss.. Ibland känns det som en evighet och ibland känns det som att det var igår.. Och saknaden blir bara större och större..