Förra veckan började min Eric i 6-års... Det känns helt overkligt. Jag tycker inte alls att det känns länge sedan han föddes. Alla förväntningar och planer vi hade inför framtiden... Vårt lilla knyte... Men det lilla knytet blev snabbt ett ganska stort knyte! Envis som synden, pedant som sin far. Allt ska stå på rad... vara perfekt! Jag har en känsla av att det kommer inte att bli så lätt i framtiden! Sen kom lillebror. Också envis, men absolut inte pedant. Han tycker att det ska vara mkt saker framme. Det är snyggt med en liten gång fram till sängen mamma, säger han när jag tycker att vi ska städa lite. Storebror bara suckar: men Oscar, du måste ju städa förstår du väl?? Men idag ska vi göra en liten isats på Oscars rum. Han vill möblera om... och eftersom jag har en liten svaghet för just ommöbleringar är det väl lika bra att hänga på nu när han är på gång!
Det är lätt att glömma hur det kändes att vara 6 år och börja i skolan... och eftersom vi bor en bit ifrån skolan har vi skolskjuts. Det är perfekt. Han behöver bara gå ut till postlådan och kliva på bussen. Första dagarna gick han ut 20 minuter iförväg, men idag bara 10!! Jag tycker ju fortfarande att han är liten kille, så mamma kanske måste följa med ut och vänta, men det får jag INTE! I morse gick jag ut för att hämta tidningen och frågade om jag skulle stanna kvar tills bussen kom, men fick bara en väsning till svar: gå in mamma!! Så nu är jag en pinsam mamma. Och det var väl så det var att bli stor....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar