Ibland, korta ögonblick i vardagen, kommer det över mig.. att mamma inte lever längre. Det hugger till i magen och värker i bröstet. Det kan vara en låt på radion, en film, eller en doft som påminner om henne.. En sommarkväll eller vinterkväll. Eller en solig varm dag då jag vet att hon hade njutit i fulla drag av värmen.. Eller på hösten när regnet smattrar mot fönstren och vinden viner.. det älskade hon oxå.. Eller när mina barn har sagt eller gjort ngt i mina ögon enastående, och jag tar upp telefonen för att ringa henne och berätta.. eller jag ska baka och behöver hjälp, eller bara vill dricka en kopp kaffe och prata bort en stund. Eller när jag bara vill ha en mamma att gå till.. En mamma som jag aldrig behövde förklara så mkt för, för hon visste ju redan vem jag var, och hur jag var..

I går var det 2,5 år sedan hon lämnade oss.. Ibland känns det som en evighet och ibland känns det som att det var igår.. Och saknaden blir bara större och större..